I DET FRIA

Plats: Tjörnarp i Skåne

Väder: Mulet och disigt, runt 8-10 grader, mycket bra löparväder

 

Återigen ett lopp avklarat med alldeles för lite träning innan. 

 

Jag och Roland, som arrangerar mitt favoritlopp Swedish Alpine Ultra, tog tåget ner till Höör i fredags och installerade oss på vandrarhemmet. Träffade ett par andra löpare också som vi försnackade lite med. 

 

Gick och lade mig i hyfsad tid vid 22 men kunde inte somna förrän vid 01. Således lite småtrött på morgonen men en rejäl frukost blev det i alla fall. Jag och Roland fick skjuts av Roger (en annan deltagare) till starten. 

 

Vid starten dök även Erik upp och jag levererade hans beställda energigels så att han skulle orka hela vägen. Erik hade anmält sig till sprintdistansen på 50 km så vi hade inga planer på att hänga ihop. Han sprintade också i mål på den fina tiden 5:07 h.

 

 

Och på sedvanligt ultramanér segar vi oss iväg. Sekunderna i starten är liksom inte så viktiga när man har många timmars njutning framför sig. 

 

 

Jag fick en bristning eller kramp (oklart vilket) i vaden i onsdags. Det var bättre nu men jag bestämde mig för att gå 1 km i början för att mjuka upp ordentligt. Det innebar att jag kort efter starten finner mig själv längst bak i fältet av dom cirka 140 löparna. Lustig känsla när jag egentligen bara vill skutta iväg. Håller mig tills prick 1 km innan jag börjar småjogga. Kommer raskt ikapp dom sista i fältet. Bland annat två löpare med varsin hund. Den ena skulle springa 50 km och den andra 100 km. Det visar sig senare att båda hundarna klarar av utmaningen vilket inte är så konstigt eftersom dom precis som vi är gjorda för att springa. Dom har ju till och med fyra ben och är bra mycket smidigare i terrängen än vi människor. 

 

Jag växlar gång och jogging efter hur terrängen är. Så fort det blir det minsta uppför går jag. Vis av erfarenhet vet jag att det inte tjänar någonting till att jogga uppför även om jag är pigg nu. Det håller inte i längden. Bättre att vara pigg och kunna springa på raksträckorna och utför så länge som möjligt. 

 

Jag och Sara var ju på Bali för inte så länge sedan. Där blev det ytterst begränsat med löpträning förutom ett marathon på löpbandet. Sedan vi kom hem har jag inte kunnat träna för mycket heller eftersom det var såpass nära inpå loppet. 

 

Denna brist på träning visade sig nu efter ca 30 km då tempot började dala. Från 40 km började det bli ganska smärtsamt och då kommer dom dåliga tankarna. Klarar jag verkligen ett varv till, jag har ju knappt tränat, 50 km är ju ändå rätt ok, jag vill ju inte komma i mål försent så jag inte hinner sova något, tänk om jag får ont någonstans, tänk om jag blir sist och tävlingsledningen vill gå hem och sova etc. 

 

Jag vet att dom dåliga tankarna alltid kommer. Så ett par kilometer innan varvning gjorde jag upp en plan. 

1. Häll varmvatten i den frystorkade maten

2. Drick ordentligt

3. Ta på extrakläder 

4. Drick mer

5. Fyll på mer energi och vatten i ryggsäcken

6. Ät något vad som helst 

7. Stick iväg så fort det går

 

Jag har för vana att alltid göra en plan innan jag kommer till en kontroll under lopp. Normalt sett består den av att börja med att svepa 2-3 muggar vatten på 10-15 sekunder, pressa i mig så mycket chips eller nötter jag kan på 15 sekunder (det är förvånande hur mycket det går), fylla vatten i ryggsäcken om det behövs annars äta mer vatten/sportdryck och chips eller annan energi under ca 30 sekunder. På så vis är en kontroll avklarad på ca 1 minut. Om man blir hängande i kontrollerna så rasar minuterna iväg. 

 

 

Utan att känna efter för mycket tog jag mig alltså ut på varv nummer 2 med min frystorkade mat i näven. Det tog 800 meter att äta upp den. 600 välbehövliga kalorier in i systemet. Sedan var jag ensam. Mötte dom sista löparna på väg in mot mål men i övrigt var det jag, min pannlampa och skogen. 

 

Självklart hade jag tagit med en uppsättning för lite med batterier till lampan. Så jag fick snåla lite med lyset och skruva ner till halvmörker. Det gjorde väl inte så mycket eftersom jag inte sprang så fort direkt. Men det är lite irriterande att inte kunna se ordentligt. Jag stöttade upp med reservlampan och då blev det lite bättre. 

 

 

När jag kom till första kontrollen sa dom att det ligger två personer 5-10 minuter före mig och killen i det paret är riktigt sliten så dom borde jag komma ikapp. 5-10 minuter bakom mig är det en kille som jagar. Bara att sätta fart alltså. Stapplar iväg men jag ser aldrig någon varken framför eller bakom. Vid varje kontroll får jag samma info om dom framför och bakom. Däremellan är det jag, mörkret och skogen. Det är inget lopp för mörkrädda det här. Vildsvin ska det finnas också och på några platser ser man att dom bökat upp marken. Jag hoppas slippa träffa på dom. 

 

Det blir väldigt mycket promenad på andra varvet och helt plötsligt står jag nedanför väggen. Det känns i alla fall som en vägg även om det nog egentligen är en backe. Kanske 50 höjdmeter men väldigt brant. Bara att bita ihop och sladda uppför i leran. Det kändes som om jag stod still men till slut är jag ändå uppe. 

 

Några kilometer innan mål så går jag på en stig som sedan kommer ut på en grusväg. Pilen visar vänster och således går jag höger. Vänder mig om och kontrollerar att det verkligen var vänster den visade. Jo det var det, fortsätter därför åt höger....nämenväntalitehärnu kommer jag på efter 100 meter. Tillbaka, läxar upp mig själv och gör sedan om och rätt. 

 

2 kilometer från mål känner jag en sten som svider under trampdynan. Försöker skaka den åt sidan eftersom jag inte orkar stanna och plocka bort den när det är så kort kvar. Men den ligger kvar. Tar till slut av mig skon och konstaterar att det inte är en sten utan ett stort hål i strumpan som gör att det skaver. Bara att köra på och hoppas jag slipper en stor blåsa. 

 

Det går fint och jag joggar dom sista 300 meterna in i mål. Där står Roland och ett helt gäng andra och hejar. Skönt att det gick. Jag vet ju sedan tidigare att 100 kilometer är en distans jag har i kroppen. Även om det inte går så fort vet jag att jag klarar det. Onödigt att tveka då egentligen. 

 

Vi fick skjuts tillbaka av Lars och sedan stupade jag i säng efter en dusch och lite mat. Kom upp till frukostbuffén och då pratade vi lite med några andra löpare. Alla var överens. Ett kul och välarrangerat lopp med en tuff men fin bana. 

 

Det tog mig 15:44:00 timmar att komma igenom det hela. Här finns resultat med tider. http://live.racetracker.no/tjornarparen2016/

 

Nu är det fokus på återhämtning. Nästa helg är det lopp igen. Då ska jag springa så långt jag kan på en löparbana i 12 timmar i Växjö. 

 

Periodens bästa: Klara av loppet utan alltför stora umbäranden trots klent med träning. 

 

/Jonathan