DAG 226-230: NÄR DET INTE BLIR SOM DET VAR TÄNKT
Plats: Stockholm
Ni som känner oss och ni som följer bloggen vet att vi haft en hel del planer för vårt lediga år. En del har vi lyckats genomföra och en del har gått i stöpet och lett oss vidare till något nytt. Att vi till exempel skulle spendera 6 veckor på Bali hade jag aldrig kunnat ana för ett halvår sedan.
Att vistas på Bali och Gili Air var verkligen något som gjorde mig gott. Känslan av att stundvis få slippa mitt utmattningssyndrom och känna mig "som vanligt" igen var otroligt efterlängtad. Att slippa alla måsten som finns hemma i Sverige och bara fokusera på att andas, yoga, sova, äta och att gå långsamt var verkligen befriande.
Tyvärr slog allt tillbaka när vi kom hem till Sverige. Ångest över att det här är mitt riktiga liv. Ångest över hur jag någonsin ska bli frisk och funderingar om det jag gör verkligen är rätt väg. Efter många jobbiga dagars tänkande med alldeles för lite sömn hade jag tillslut bestämt mig.
Jag måste avbryta vårt lediga år. Jag måste få hjälp med min stress.
Risken är för stor att jag kommer falla tillbaka igen om jag inte får vägledning i min rehabilitering. Sagt och gjort gick jag till vårdcentralen och hoppas nu få komma till någon stressmottagning inom de närmaste månaderna.
Men vad händer med Jonathan då? Mitt beslut påverkar honom i allra högsta grad. Det var ju VÅRT lediga år och just därför var det här beslutet så svårt att ta. Men jag kände mig tvungen att gå på min magkänsla och prioritera min egen hälsa först. Turligt nog så är han väldigt förstående och höll med om att jag måste göra det som är bäst för mig.
Detta betyder däremot inte att Jonathans lediga år är över, tvärtom. Hans lediga år har bara ändrat karaktär. Nu när jag inte längre är hans resesällskap kan han fokusera helhjärtat på sin passion för ultralöpning. Planerna hittills kretsar kring att springa minst ett ultramaraton i månaden någonstans i världen. Vilket låter helt fantastiskt om man gillar långsamt lidande.
/Sara