I DET FRIA

Plats: Tipshallen i Växjö
Väder: Stadig inomhustemperatur på ca 17 grader

 

Sällan eller aldrig har jag nog tyckt att jag haft en timme för lite på mig att springa. 

 

Veckan efter loppet i Skåne så fick jag lite ont i höger fot. Jag har vilat hela veckan men var ändå orolig för om jag skulle kunna starta loppet i Växjö i lördags. Men biljetter var bokade och anmälan inskickad. Så det var ju bara att åka dit och testa tänkte jag.

 

I lördags så tog jag tåget ner till Växjö och kom fram till Tipshallen kl 14 ungefär. Då hade dom som sprang 24-timmars startat två timmar tidigare. Dom såg fortfarande pigga ut vilket ju var tur eftersom dom hade sisådär en 22 timmar kvar. 

 

 

Jag lade mig och sov en stund på mitt liggunderlag och mysigt nerbäddad i min sovsäck precis bredvid banan för att riktigt fresta dom stackarna som sprang. Sedan vaknade jag till någon timme innan vår start skulle gå vid kl 18. Vi som bara skulle springa 12 timmar. Jag stretchade lite och kände på foten och vaden som jag haft lite problem med. Allt kändes bra så jag hade gott mod. Jag hade ätit och druckit ordentligt. Jag kände mig så förberedd jag kunde förutom att jag hade sprungit 10 mil helgen innan. Det skulle bli spännande att se hur det gick.

 

Banan var 373,5 meter lång. 12 timmar eller 720 minuter gör att jag bör hinna ett gäng varv. Drömmålet var 100 km. Men om jag skulle hinna 80 km skulle jag vara nöjd. Starten gick och vi var 21 glada 12-timmarlöpare som gjorde vårt bästa för att hålla nere farten så vi inte skulle ta ut oss för tidigt. 

 

Det kändes riktigt bra i början men jag tog det lugnt och lade in lite gå-pauser här och var. Åt och drack ordentligt. Men någonstans runt 30 km eller 80 varv så började jag känna av förra veckans lopp i benen. Dom ville inte riktigt röra sig framåt lite ivrigt som tidigare. Men jag visste ju att det skulle hända förr eller senare. Så jag tänkte att jag får väl gå en stund. Ringde till Sara medan jag traskade varv efter varv. Sedan ringde jag till en kompis. Till slut hade jag promenerat i nästan en timme. Kanske dags att börja jogga lite igen. Men benen var fortfarande sega. Jag lyckades i alla fall hitta någon sorts lunk. Joggade ett par varv och promenerade sedan ett halvt eller ett varv och drack och åt lite. Men till slut hade jag ingen lust längre. 

Jag satte mig ner på bänken vid mina saker och åt lite potatis och ett par veggobiffar som serverades av tävlingsledningen. Ringde till Sara igen och gnällde lite om att jag inte hade lust längre och att det är rätt meningslöst att springa runt på en bana. Hon sa att hon tyckte jag borde testa något varv till men att hon inte kunde göra så mycket mer hemifrån. Ja jag borde väl det...

 

 

Sedan kom en av dom andra löparna bort till mig. Det var Daniel Roxvret a.k.a Roxen som sprang Gröna Bandet på 24 dagar i somras. Han hade brutit sitt 24-timmarslopp då han kände sig sjuk. Om jag ändå kunde känna mig lite sjuk. Då hade jag ju haft en legitim anledning att vika ner mig. Men nu led jag bara av dålig motivation och vekhet. Jag insåg att med nuvarande tempo så hade jag ingen chans att nå 80 km. Och jag tyckte inte ens att det kändes som bra träning vilket annars hade kunnat vara en bra anledning att fortsätta. Daniel körde dom gamla vanliga trixen för att få en deppig löpare på benen med. Kollade så jag hade ätit och druckit, körde lite pep talk osv. Inget riktigt bet på mig så till slut mer eller mindre puttade han iväg mig. Jaja, ett varv till kan jag ju köra. Och sedan rullade det på. Jag gick några varv och efter ett tag kunde jag börja jogga lite. Det gick inte fort men det gick stadigt framåt. Fortsatte med jogging 3-4 varv och sedan något att äta eller dricka. 

 

 

Började räkna på det och insåg att jag visst hade möjlighet att hinna mina efterlängtade 80 km innan slutsignalen skulle ljuda. Om jag bara kunde avsluta 60 km på 8 timmar så skulle jag ha 4 timmar på mig att kravla 20 kilometer. Det borde till och med mina sargade ben och stukade mod klara. Jag satsade och var på god väg att samla ihop mina 60 kilometer. Men strax innan det var klart så spanade jag på klockan igen. Hmmmm, jag har ju inte 4 timmar kvar utan bara 3. Och där gick luften ur mig. Jag började gå igen, deppade lite vid matbordet och svepte några glas cola och tryckte i mig chips. 

 

Ok men då nöjer jag mig med 70 kilometer. 10 kilometer till på 3 timmar. Då hinner jag jut till och med vila och snacka lite skit också. Men vafan är det jag säger, jag är väl här för att springa? Oavsett hur långsamt det går så måste jag ju ändå göra mitt bästa. Jo fast du sprang ju ändå 10 mil förra helgen så det är ju ändå en bra prestation att ens köra överhuvudtaget. Ja men nu är jag ju här och då är det ju ingen mening med att bara äta och snacka. Det är ju inte därför jag åker till Växjö. 

 

Sådär höll jag på ett tag. I slutändan blev det något mellanting. Jag var ju så seg i benen så det gick så långsamt att jag hann snacka och äta trots att jag körde så mycket jag pallade. När det var en timme kvar låg jag på 70 kilometer och var väl rätt nöjd ändå. Däremot så tyckte jag att jag kan ju i alla fall köra den sista timmen så jag kommer upp i 75 kilometer. Sagt och gjort. Men cirka 15 minuter kvar så nådde jag mina 75 000 meter. Jag tog ett ärevarv eftersom jag ändå hade tid och stannade i flera minuter vid matbordet igen. Jag tog hela chipsfatet för mig själv plus några muggar cola. Sedan defilerade jag över varvningslinjen med några minuter till godo innan tiden var slut. Hade jag bara haft en timme till på mig att springa så hade jag klarat mina 80 kilometer. Jag har nog som sagt aldrig önskat att jag hade en timme till att springa på ett lopp. 

Egentligen ska man stanna precis där man är på banan när tiden är slut. Sedan går dom runt och mäter hur långt man har hunnit på sitt sista varv för att det ska bli exakt på metern. Men jag hade ju gått över varvningen och var nöjd så jag satt redan vid sidan. Klockan var nu 6 på morgonen och 24-timmarslöparna hade fortfarande 6 timmar kvar. Jag stapplade mot duschen och sedan sovsäcken. Mitt tåg var bokat så att jag skulle hinna se dom som var kvar avsluta sina lopp. När jag halvsovit ett par timmar så gick jag upp och köpte mat på MAX. Vräkte i mig det vid sidan av banan medan jag tittade på dom tappra som kämpade. 

 

Det var stor variation i hur pigga dom var. Han som vann hette Ivan och han var som en maskin. Jag såg honom gå endast två gånger på hela tiden. Och en av gångerna var det för att han skulle fixa med sina hörlurar. Han bara sprang och sprang. Samma malande tempo hela tiden. 225 kilometer fick han ihop på 24 timmar. Det är bra. Sedan så var det ett gäng som inte hade det lika lätt. Dom släpade sig runt varv efter varv fast dom knappt kunde stå på benen. Det är det här jag gillar med ultralopp. Man ger inte upp. Det är bara att köra på så länge man inte är skadad eller sjuk. Jag är nöjd att jag inte gav upp där mitt i loppet. Den kanske bästa lärdomen från det här loppet. Om dom här halta och lytta stackarna fortsätter i 24 timmar varför skulle jag åka till Växjö för att ge upp på ett 12-timmarslopp. Nä det är bara att bita ihop och köra. 

 

Detta var en mycket effektiv helg. Åk tåg ner på lördag. Spring under natten och och åk hem på söndagen. Inget boende behövde bokas och sova kan man ju göra någon annan gång. Det var inte svårt att somna på söndag kväll i alla fall.

 

Periodens bästa: Resa mig upp och fortsätta loppet 

 

/Jonathan