I DET FRIA - DAG 398-404: POPPIS

DAG 398-404: POPPIS

8 juni 2017, 22:33

Hundtricket verkar fungera, Otto är som en magnet. Nu vill alla vi möter prata med oss och alla vänner och familj vill komma och hälsa på. Vi sa nej till besök första veckan vi hade Otto för att han skulle få en lugn start i sitt nya hem. Ett mycket bra beslut kände vi. Den här veckan har det varit lite mer fullt upp och vi har haft besök nästan varje dag. Men bara max 2 personer åt gången.

Otto har somnat hos "moster" Moa.

Tiden går så fort när man har en liten valp. Nu har han bott hos oss i två veckor men det känns som om vi hämtade hem honom igår. Han har lärt sig en hel del på bara två veckor (tycker vi). Vi övar varje gång vi ska gå in och ut genom en dörr på att han ska sitta, "be om lov" genom att titta upp på oss och sedan få ett "varsågod" innan han får gå in/ut. Samma rutin har vi även när det är dags för hans mat.

Att lära honom att sitta på kommandot "sitt" tog ungefär 1 vecka (och fungerar nu nästan varje gång). Nu övar vi på "tassen" (även kallad "vacker tass") och på att vänta och "be om lov" med en blick för att få ta en godis på ex. golvet eller ur vår öppna hand.

Vi går ut ungefär 15 gånger per dygn (2-3 ggr på natten). Oftast är det korta rastrundor precis utanför huset. Men vi brukar även någon gång om dagen ta en kortare promenad i skogen bakom huset. Här låter vi honom gå lös och nosa på allt spännande som skogen har att erbjuda. Ibland leker vi kurragömma bakom träden, det tycker Otto är roligt.

Helt slut efter bus och lek utomhus.

Men det är inte bara lätt och mysigt med en liten valp. Vassa valptänder har satt sina spår. Men det har blivit bättre. När han börjar bitar har vi två metoder som oftast fungerar. Antingen försöker vi avleda honom med en tuggleksak eller så gnyr vi till gällt (som hundar gör när någon gör illa dem) då brukar han istället slicka oss som ett förlåt. Andra gånger kan han vara som ett vilddjur (oftast när han är övertrött) och bara fortsätta bita. Då sätter vi antingen ner honom på golvet (om vi är i soffan) eller så reser vi oss och går därifrån (om vi lekt på golvet).

Det är inte bara med tänderna han testar våra gränser. På promenaderna senaste veckan har han helt plötsligt ca 10 m utanför porten vägrat att gå framåt. Han sätter sig bara på rumpan och ser allmänt ointresserad ut. Men med lock och pock, rolig pinne eller godis brukar vi långsamt komma framåt. Vet inte riktigt varför han gör så här. För när vi väl kommit till skogen, d.v.s. 40 m till från där han stannade, så verkar han tycka att det är kul igen.

I veckan har vi också testat att åka buss. Först tog vi en promenad till buss hållplatsen på förmiddagen och satt och tittade på en buss som stannade och sedan körde iväg. Otto tyckte att det var lite läskigt när den körde fram till hållplatsen men det gick snabbt över till nyfikenhet när dörrarna öppnades och människor började strömma ut.

Senare på eftermiddagen var det dags för själva bussåkandet. Otto var ordentligt rastad och lite trött när vi gav oss iväg. Vi bar ombord honom på bussen och satte oss sedan med honom i knät på en handduk (utifall en olycka skulle ske). Han verkade relativt lugn trots att allt var nytt. Resan tog bara ca 5 minuter men han hann nästan slumra till. Känns som ett bra betyg.

Otto tyckte att det var intressant att se världen åka snabbt förbi utanför.