I DET FRIA

Plats: Maspalomas på Gran Canaria

Väder: För det mesta soligt och lagom varmt

 

Planen var att skaffa 6 poäng till lottningen till UTMB genom att lite lätt jogga igenom Trans Gran Canaria. Det var ju ändå bara 125 kilometer och 8 000 höjdmeter. För att det skulle bli lite större utmaning så såg jag till att vara förkyld innan så att jag inte kunde träna något. 

 

 

Vi kom ner på onsdagen och loppet startade kl 23:00 på fredagen. Således tog vi det rätt lugnt fram till loppet för att vara så utvilade som möjligt inför närmare 30 timmars njutning i bergen. Jonathan skulle inte springa men följde med oss till bussen som skulle ta oss till starten. Han vinkade av oss och såg fram emot en skön natts sömn. Vi såg fram emot en skön natts löpning. Och därefter en skön dags löpning följt av en halv natt till som gissningsvis inte skulle bli lika mysig. 

 

 

Loppet startar och vi kommer iväg. Vi har ställt oss sist i startfältet men tänker att det inte spelar någon roll och kanske till och med är bra eftersom man inte vill starta för snabbt på dessa lopp. Efter några hundra meter platt så går det uppför direkt. Vi har ju ändå några höjdmeter att klara av så det är ju lika bra att starta på en gång med en uppförsbacke. Den tog 2:15 timmar för mig. 

 

 

Pulsen var hög men ok. Det var ju ändå brant uppförsbacke. Sedan kom första utförslöpan och jag tog det rejält lugnt för att spara framsida lår. Det är ofta det som knäcker en på bergslopp. Framsidan tar tvärslut så att man till slut går som en stelopererad. Helt plötsligt tar det stopp och alla står i kö på en smal stig. Det var ju bra för då kunde jag äta och fixa lite med utrustningen, men irriterade att stå där i mörkret och inte veta vad som händer. Till slut hade jag segat mig fram så jag såg vad som orsakat stoppet. Det var en passage där bara en person i taget kunde fira sig ner med ett rep. När jag väl kom förbi det så fick jag upp farten igen. 

 

 

Pulsen började blir lite väl hög även när jag gick långsamt eller stod still. Jag hade ju varit sjuk men trodde det var över. Körde på till kontroll nummer två. Åt och drack lite. Bestämde mig för att testa att köra vidare. "Det är aldrig försent att bryta" lyder en gammal ultradevis. Men när jag kommit ett par kilometer upp i nästa backe så kände jag att det inte var läge att köra vidare. Om jag mådde såhär nu så lär det ju inte vara bättre om 15 timmar och då kommer jag fortfarande att ha massa timmar kvar. 

 

 

Jag tar mig ner mot stationen jag nyss kommit ifrån och möter alla som ligger efter mig. Till slut är det ingen kvar och jag närmar mig stationen. Men jag möter tre personer till. En kines som också brutit loppet och två funktionärer. Dom säger att jag måste följa med dom eftersom stationen är stängd. Men jag behöver ju skjuts eftersom jag är sjuk. Det går inte säger dom eftersom ingen är kvar och det inte finns någon mottagning så dom kan inte få dit någon varken via telefon eller radio. Jaha, men hur långt behöver jag gå då undrar jag? Och det var mycket oklart. 500 meter, 4 kilometer eller 10 kilometer. 

 

Dom var precis så dåliga på engelska som jag förväntade mig och min gamla skolspanska lämnar ungefär allt att önska. Kinesen fattade inte heller vad dom sa och han var lika uppgiven som jag eftersom han var helt matt efter att ha kräkts i några timmar. 

 

 

Det slutade med att vi fick gå 9 kilometer i snigeltempo. Det mesta i uppförsbacke. Jag tror det tog typ 3,5 timme. Till slut var vi framme vid en bil som tog oss till en större station där vi fick vänta på en buss som skulle ta oss till ytterligare en station. Alla vi som var där insåg att det skulle ta många timmar innan vi var hemma igen. Så vi var sju stycken som ringde en taxi istället. Rätt surt att behöva ordna sin egen transport hem efter ett stort organiserat lopp. Men alla ville hem och vila. Taxin körde så fort han kunde på dom slingriga bergsvägarna. Kinesen spydde bara en gång. 

 

 

Väl hemma igen så mötte Jonathan upp med en hyrbil. Så jag duschade och käkade lite sedan begav vi oss upp i bergen igen. Planen var att få lite utsikt och försöka hitta Christian som fortfarande sprang loppet. Jag var ju jättetrött eftersom jag varit uppe hela natten och dessutom lite utmattad eftersom jag ansträngt mig. Jag intog således passagerarplatsen. 

 

 

Vi väntade i rätt många timmar på ett par olika platser och hejade på många löpare men ingen Christian. Fast vi visste att han var kvar i loppet eftersom hans GPS visade det. Till slut orkade vi inte mer utan åkte ner till stan igen och åt en alldeles för sen pizza. Sedan stupade jag i säng. Men jag hade ställt klockan så att jag förhoppningsvis skulle hinna knata bort till målet och se Christian. Klockan ringde och jag släpade mig upp. Mötte Christian halvvägs bort till målgången och han såg oförskämt pigg ut. Han kom i mål på drygt 28 timmar. Riktigt starkt jobbat! Jag har mitt kvar :-) 

 

Resten av veckan så åkte vi lite mer bil, Jonathan cyklade och vi hängde vid poolen. Trots att jag fick avbryta loppet så är jag ändå nöjd med veckan på det stora hela. Och jag får väl åka tillbaka nästa år igen för en revansch. 

 

Periodens bästa: En skön och rolig vecka med vänner på Grankan.