I DET FRIA -

DAG 320-328: EREMITEN PÅ BERGSLAGSLEDEN

24 mars 2017, 21:02

Plats: Bergslagsleden

Distans: 28,1 mil

Väder: Mestadels soligt men även lite snö och några droppar regn

Det här kan nog vara dom åtta dagarna av mitt liv då jag sett och pratat med minst antal människor. Totalt har jag träffat två personer ute på leden och i övrigt har jag pratat med några stycken på två lunchrestauranger och lunchat hemma hos en familj. Till det kommer att jag morsat på några personer när jag gått förbi små byar. Det kanske inte låter som så lite men jämfört med vad jag är van vid när jag bor i storstan så är det en enorm skillnad. Flera av dom åtta dagarna jag vandrade så gick jag helt för mig själv utan att prata med någon.

Det har varit en intressant övning i att umgås med mig själv. Jag brukar gilla att vara ensam men jag har inte vetat hur länge som är lagom tidigare. Efter ungefär fem dagar så kände jag att det räckte egentligen. Då började jag få hemlängtan. Jag var även irriterad på att det var så lite folk ute i det fina vädret på dom fina stigarna. Samtidigt var det kanske inte så konstigt med tanke på att dom trakterna jag befann mig i inte direkt var dom folktätaste i Sverige. Och hade det varit för mycket folk hade jag säkert varit irriterad över det. Aldrig är man nöjd :-)

Här följer en reseberättelse från min vandring längs Bergslagsledens cirka 28 mil långa sträckning.

Starten i Klotens friluftsby.

Dag 1: Snö

Torsdag 16/3

Sträcka: Kloten - rastplats Olovsjön

Distans: 28 km

Jag gick upp okristligt tidigt för att hinna med tåget från T- centralen till Borlänge och sedan vidare till Kopparberg. I Kopparberg så väntade en taxi eftersom det inte går några andra transportmedel till Kloten där Bergslagsleden startar. Maarit som körde taxin var lite fundersam över vad jag skulle göra ensam ute i skogen i över en vecka. Och att jag var från Stockholm dessutom. Det var ett par till under veckan som var förvånade över att en Stockholmare tog sig ända bort till Bergslagsleden för att vandra. Jag vet inte om det säger mest om lantisarna eller om oss Stockholmare. Det kanske berättar en hel del om båda folkgrupperna.

När jag blev avsläppt stod det ganska klart att jag inte kommer behöva trängas med så många andra på leden. Jag var helt ensam sånär som på en kille som jobbade med någon maskin lite längre bort. Jag justerade remmarna på ryggsäcken och satte iväg. Starten blev kl 10:40.

Det var lite snö men inte så farligt. Jag kunde gå på i ganska bra tempo till en början. En stor lyx på den här resan var att kunna dricka vattnet direkt från bäckar och sjöar. Särskilt nu när det fanns så mycket smältvatten så var det väldigt gott. Detta gjorde att jag inte behövde bära på så mycket vatten. Max 1 liter hade jag i flaskorna men till kvällen brukade jag fylla på 2 liter eftersom alla sjöar var frusna så det var svårt att få tag på vatten vid lägerplatserna som nästan alltid ligger vid en sjö. Om man går under sommaren så behöver man nog vara lite noggrannare med var man tar vattnet och ibland kanske koka eller rena det på annat sätt.

Efter ett tag blev det mer och mer snö. Till slut var det riktigt jobbigt att ta sig fram. Bitvis var det snö upp till knäna och skaren höll inte riktigt heller. Men det fanns ju inga alternativ mer än att kämpa på framåt. Svetten lackade och pulsen var hög eller mycket hög hela tiden. Det var ingen annan som hade gått innan mig mer än älgarna.

Lite småtungt att forcera ibland.

Bergslagsleden är uppbyggd så att på varje etapp finns ett vindskydd ungefär halvvägs där man kan pausa eller sova över för den som vill. Vid vindskyddet finns ved, såg och yxa så att man kan ordna sig en brasa. Rastplatserna ligger oftast fint vid en sjö eller ibland en bäck. Ett vindskydd är som en enkel träkoja där man kan sova kanske max 8 personer om man tränger ihop sig. Jag pausade vid det första vindskyddet och åt lunch. Sedan var det bara traska vidare.

Efter ett bra tag kom jag fram till första etappmålet som heter Gillersklack. Där såg jag en familj som åkte längdskidor och ett par som var ute med hunden. I övrigt inga andra människor på hela tiden. Mitt mål var vindskyddet på etapp 2 så det var bara att fortsätta men jag insåg att mörkret skulle bli en faktor att ta hänsyn till. Jag hade bara min lilla pannlampa med mig så att gå i mörker var inte ett alternativ. Jag kom fram till vindskyddet en kort stund innan det skulle bli för mörkt för att fortsätta. Jag fixade snabbt en del ved och byggde mig en rejäl brasa, käkade middag och kände mig nöjd med att vara på väg. Jag var trött på grund av all snö jag pulsat genom men det kändes ändå bra i kroppen.

Efter att ha tagit mig upp för en rejäl backe i snö hade jag nära maxpuls.

Dag 2: Is

Fredag 17/3

Sträcka: rastplats Olovsjön - Nyberget

Distans: 31 km

Natten hade varit ganska bekväm. Jag vaknade ungefär varannan timme och fick slänga på lite mer ved på brasan. På morgonen så blev det gröt med nötter, russin och kokosolja. När jag är ute så försöker jag att aldrig behöva laga mat. Jag ska helst bara behöva värma vatten. Det går fortast och framförallt så slipper man den förhatliga disken som jag alltid tycker är jobbig utomhus. Inte för att den är så himla spännande inomhus heller men det är ändå värre utomhus. Jag ordnade även mattermosen med dagens lunch. Genom att ha färdigtorkad mat som jag häller i termosen tillsammans med lite olja och kokande vatten så har jag en god måltid som är färdig lagom till lunchtid.

Den här dagen bjöd även den på en hel del snö men också mycket is. Jag vet inte vilket som är jobbigast att gå på. Isen resulterade i att jag behövde gå mycket vid sidan om stigen för att inte halka omkull. Men bitvis var det faktiskt också barmark vilket var väldigt skönt.

Det var fint väder och solen sken. Ganska varmt och jag kunde gå i bara understället. Efter jag gått någon timme så började jag känna början på en blåsa under höger främre fotsula och även lite skav på insidan av hälarna. Jag brukar väldigt sällan få blåsor och skavsår men jag vet vad som gäller när känningarna kommer. Det är bara att stanna så fort som möjligt och fixa det. Så jag tejpade lite och kunde sedan fortsätta utan problem.

Rådjur var det enda större djur jag såg även om älgspåren vittnade om att dom cokså bodde där.

Isen och snön byttes av omvartannat. Det var ganska tungt att gå och det gick inte så fort som jag planerat att jag behövde gå för att hinna hela leden på utsatt tid. Men alternativet att lägga mig ner och tycka synd om mig själv ensam mitt i skogen var väl inte så lockande heller. Jag tänkte att det fina vädret kommer ju skynda på smältningen och i takt med att jag går längre och längre söderut så borde det rimligtvis bli mindre snö.

Jag måste ha föryngrats minst 15 år efter att jag drack ur den här kallkällan. På ett antal platser längs hela leden fanns kallkällor med rent klart vatten som kom upp direkt ur marken. Fantastiskt!

Jag kom upp på en höjd som heter Mackarsberg och där hade dom även byggt ett högt utsiktstorn som jag klättrade upp i. Det var en härlig utsikt åt alla håll. Men jag dröjde mig inte kvar alltför länge. Leden gick hela tiden genom fina skogar som ibland avbröts med något kalhygge och en vägpassering. På dom större vägarna kunde jag ibland se någon bil som passerade men i övrigt var jag helt ensam.

Utsikt från tornet.

Jag började bli lite trött i benen och när jag närmade mig Nyberget som är mål på etapp 3 så kollade jag klockan. Jag insåg att jag inte skulle hinna vidare till dagens tänkta mål som var nästa vindskydd. Det skulle bli för mörkt helt enkelt. Så det var egentligen inte mycket val. Jag fick stanna vid Nyberget men dom hade vindskydd där också så det var ju inte hela världen. Däremot fanns det inte så mycket ved men jag gick ut i skogen och hämtade en del. Det fanns heller ingen såg eller yxa så jag fick knäcka dom små grenarna och dom stora fick jag elda av. Jag värmde lite vatten över elden och tvättade mig lite också. Det var skönt för jag hade svettats något kopiöst dom här två dagarna medan jag kämpade mig genom snön.

Mot kvällen fick jag en fin solnedgång men det innebar även att kvicksilvret började dala. Jag slängde på mer ved på elden och tog på mig lite mer kläder i sovsäcken. Sedan var det bara att nöjd med dagen somna.

Fin solnedgång med snö på smältning inför tvagningen. Elden är nedsänkt vilket gjorde det svårt att få någon värme. Veden var svår att dela utan såg och yxa vilket gjorde att jag fick elda av den.

Dag 3: Äntligen barmark

Lördag 18/3

Sträcka: Nyberget - rastplats mellan Uskavi och Hammarby

Distans: 33 km

Natten hade inte bjudit på så mycket sömn. Det hade varit kallt och elden var placerad lite för långt från vindskyddet och dessutom nedsänkt så att den inte gav så mycket värmestrålning. Det var svårt att motivera mig ur sovsäcken men som vanligt är det ingen idé att tycka synd om sig själv. Det var bara att sätta igång med morgonrutinerna och efter en stund var jag ute på leden igen. Frost i gräset och på träden vittnade om att det inte bara var jag som tyckte det var lite kylslaget.

Som vanligt härliga skogar att gå igenom och med frosten så gnistrade solen fint. Lite is och snö här och var men betydligt mer barmark gjorde att jag kunde gå på i bra tempo. Efter några timmar blev det riktigt varmt och jag kunde gå i bara undestället igen.

På varje etapp satt ett antal informationsskyltar uppsatta med beskrivningar av omgivningarna, gamla ruiner och annat som hänt i dom historiska trakterna jag gick igenom.

Nu började jag känna av dom två föregående dagarnas ansträngning i benen och det gick lite segare. Men jag fick lite energi av att möta några människor som jag hälsade på i en liten by. En man undrade mycket vad jag höll på med och avslutade med att fråga vad jag ville bevisa med det här nu? Visst är det kul att klara av sådana här utmaningar men framförallt handlar det om att få vara ute länge.

Lunchen åt jag i solen på en veranda utanför den stängda campingen/vandrarhemmet i Uskavi. Det var lite segt för man behövde gå ner för en ganska lång backe till Uskavi för att sedan gå uppför samma antal höjdmeter igen för att komma vidare. Men nu var leden dragen så och ska jag gå hela så är det bara att sätta ena foten framför den andra. Vid Uskavi såg jag några bilar som åkte förbi och ett par människor lite längre bort.

En stund efter Uskavi så passerar man ett par gamla ruiner från två stenhus. Medan jag står och läser på en informationstavla så hör jag ett stort BRAAAAAK bakom ruinen och den lilla kullen jag står vid. Det är inte en människa och det är betydligt större än ett rådjur. Antingen är det bergatrollet som vaknat men mer troligt är nog en älg. Jag väntade mig att en gigant skulle titta fram bakom ruinen men jag väntade inte i onödan utan slängde på mig ryggsäcken och skyndade vidare. Jag såg aldrig något men det kan inte varit mer än 30 meter bort med tanke på hur högt det lät.

Bakom den andra ruinen som jag inte tog mig tid att fota brakade det till rejält i skogen av ett bergatroll.

Framme vid vindskyddet som låg fint nere vid Storsjön så fanns det gott om ved. Och jag hade gott om tid att ordna en rejäl hög. Jag ville inte frysa inatt så jag lade lite extra tid på att såga upp mycket. Det var en fin kväll igen med klar himmel vilket återigen innebar att temperaturen sjönk. Även den här eldstaden låg lite för långt bort från vindskyddet men den var i alla fall uppe i höjd så att det fanns chans att få lite strålning på sig. Men trots det så lyckades det inte riktigt. Jag sydde lite i mina byxor som börjat släppa i en söm men det var kallt om fingrarna. Jag tog på mig nästan alla kläder jag hade och kröp ner i sovsäcken. Slängde på rejält med ved och somnade. Men bara en kort stund senare vaknade jag av att jag frös rejält. Elden höll på att slockna men jag ville inte sticka ut någon arm för att slänga på mer. Men jag var så illa tvungen om jag ville ha någon form av värme. Så fortsatte natten.

Livet är hårt ibland.

Dag 4: Eremiten får mänsklig kontakt

Söndag 19/3

Sträcka: rastplats mellan Uskavi och Hammarby - Mogetorp

Distans: 37 km

Efter knappt någon sömn alls under natten var det bara att bita i det sura äpplet och kasta mig upp ur sovsäcken, göra lite morgongympa för att få igång blodcirkulationen och lite värme i kroppen. Jag försökte få igång elden men borde väl egentligen bara ha fixat min mat, packat och dragit iväg. Det var ännu mer frost den här morgonen och kallt som tusan även fast solen började gå upp. Jag gissade på minst -5 grader. Det är ju inga polartemperaturer direkt men jag hade tagit med mig kläder och sovsäck för runt 0 grader vilket var det som SMHI lovat mig. Och när man är utomhus dygnet runt så blir det väldigt kallt. Men bästa sättet att bli varm i ett sådant läge är att röra på sig. Så jag satte av framåt längs med leden. Det var väldigt vackert i skogen och en nästan magisk stämning där på morgonen utan en människa i syne och bara skogens ljud i kylan.

Svinkall morgon.

Några timmar senare svettas jag i bara understället.

Efter några timmar kunde jag återigen gå i bara understället. Det är härligt med kontrasterna när man är ute tycker jag. Jag hade siktat in mig på ett litet samhälle som heter Gamla Pershyttan. Där tänkte jag att det kanske skulle gå att hitta ett hus så jag kunde ladda telefonen lite. Jag hade tagit med mig en powerbank (batteri) men hade inte rätt sladd med klantigt nog. När jag kom in i den lilla byn så ser jag ett stort hus, eller egentligen mer en herrgård, där två personer håller på att tända en grill. Avgjort tänkte jag och traskar fram till deras grind. Först blir jag utskälld av två labradorer men efter att jag frågat om jag får ladda telefonen och äta min lunch hos dom så lugnar hundarna ner sig. Dom erbjuder mig även grillad korv men jag avböjer med motiveringen att jag inte äter kött. Ojdå säger dom och undrar om jag blir skräckslagen av deras jakt- och styckarrum. Det är fullt med jakttroféer från älgar och rådjur. Jag överlevde detta dödsrum och istället hade vi en trevlig pratstund medan jag åt mina linser, grönsaker och veggokorv och dom åt vanlig korv. Jag kommer tyvärr inte ihåg vad dom hette men trevliga var dom i alla fall. Dom berättade även att det under natten hade varit -7 grader. Inte konstigt att jag frös när min sovsäck har komforttemperaut runt 0 grader och extremtemperatur -7. Men då fick jag ju testa det också. Nu kan jag konstatera att man överlever med den sovsäcken i -7 grader men man sover inte så mycket.

Jag hade gärna suttit kvar ett tag till men en dagsetapp klarar inte av sig själv. Den behöver en känga framför den andra i ett antal timmar. Så jag pinnade på och mötte faktiskt min första person ute på leden. Det var en man som var ute på fikatur. Vi pratade ett par minuter innan jag fortsatte. Målet var Mogetorp där jag hoppades att det skulle finnas ett vindskydd men jag var inte säker. Jag hade därför försökt ringa till Mogetorps värdshus för att kolla om dom annars hade något rum ledigt. Inget svar trots att deras hemsida berättade att dom hade öppet och dom jag pratat med sa att det har dom alltid.

När jag väl kom fram dit så var det bommat och släckt och en stor skylt som sade STÄNGT. Trots det stod ett par bilar utanför. Jag gick ett varv runt huset men såg inte en kotte. Inget vindskydd heller. Tankarna gick att jag får väl sova på verandan då. Men så såg jag en person i grannhuset som jag gick fram till. Han sa att dom borde vara där och konstigt att dom inte svarade. Samtidigt som han ringde samma nummer som jag ringt flera gånger under dagen så sa han att jag kan ju alltid få sova i hans gäststuga. Men han fick svar av ägaren och det hela slutade lyckligt med att jag fick ett rum och dessutom crepes med svampsås och en Cola. Min kväll var räddad. Jag duschade, tvättade kläder och åt. Sedan somnade jag i sängen som ett barn efter en härlig dag.

Dag 5: Kändisvarning

Måndag 20/3

Sträcka: Mogetorp - rastplats vid lilla Tväggelåten

Distans: 44 km

Natten var varm och underbar i min säng. Den här dagen skulle jag gå min längsta etapp på 44 kilometer. Jag behövde alltså komma upp tidigt för att hinna utnyttja dagsljuset så mycket som möjligt. Det var ju lättare att komma upp ur sängen eftersom det inte var så kallt utanför täcket men samtidigt svårare eftersom det var så mjukt och varmt i sängen. Men sova kunde jag göra hemma. Det var ingen mystur det här utan tanken var att jag skulle klara av hela leden på 7,5 dagar vilket är lite halvsnabbt.

Jag kom iväg vid kl 06:00. Snön singlade ner från himlen och det var någon plusgrad. Det gjorde att det var ganska blött på marken och den snön som landade på mig smälte snart av min kroppsvärme. Det var svårt med kläderna eftersom jag blev varm av att gå men samtidigt kall av snön som smälte på mig. Jag körde underställ och ylletröja i början och tog sedan på skaljackan också. Men den åkte av och på några gånger beroende på hur varm eller kall jag var. Blöt var jag i alla fall så det spelade liksom ingen roll.

Snacka om att jag ser pigg ut.

Jag klafsade fram och närmade mig Ånnaboda. Helt plötsligt fick jag en tanke om att det kanske fanns någonstans man kunde gå in där och värma sig lite medan man åt sin lunch. Jag vet inte varför jag tänkte så, kanske hade jag läst något om det någonstans. Framme vid Ånnaboda så visar det sig att det är en liten skidort med en stor lyxig restaurang. Jag kommer in där i värmen och personalen tittar på mig som om jag vore ett ufo.

- Har du vandrat? Frågar den ena.

- Ja. Svarar jag.
- Men är det inte kallt? Frågar den andra.

- Jo, lite. Svarar jag och tänkte på mina två nätter innan Mogetorp

Frågorna fortsatte om hur jag gjorde med kläder, sova, mat etc. medan jag beställde lunch där. Jag fick ett par rejäla vegetariska biffar med ris och grönsaker. Till det åt jag en stor salladsbuffé och nybakat bröd. Jag var i himlen när jag dessutom kunde sitta framför deras brasa och värma mig och torka grejor.

Här gällde det att vara på tårna så jag inte fastnade för länge.

Under tiden jag åt så intervjuade dom mig för att lägga upp någon nyhet på deras sida. Dessutom så skulle hon fotografera mig utanför huset innan jag fick ge mig av. Jag kände det som om jag var veckans händelse i Ånnaboda och förmodligen så var jag det också. Det var otroligt skönt att komma in i värmen och prata med lite folk men samtidigt så ville jag ut igen. Jag var ju på ensamvandring. Återigen är det kontrasterna som är så häftiga med friluftslivet. Från ensam, blöt och kall i snön till himmeriket vid en brasa med en god lunch till att vilja därifrån för att det är för mycket folk.

Numera titulerar jag mig fotomodell i Ånnaboda.

Jag traskade på i bra tempo nu när ryggsäcken dessutom börjat bli lite lättare eftersom jag ätit upp en del mat. Nu träffade jag även den andra och sista personen som var ute på leden. Det var en tjej som joggade. Vi sade knappt mer än hej till varandra. När jag kom fram till vindskyddet vid Lilla Tväggelåten så blev jag mycket nöjd. Det var en liten koja med eldstaden nära. Dessutom gott om ved och några plusgrader i luften. Jag lade över en timme på att såga ved och sedan var brasan igång. Jag eldar inte så ofta när jag är ute men på den här turen så var det kanske inte nödvändigt för överlevnaden men nödvändigt för att det skulle vara behagligt. Jag har börjat bygga upp- och nedvända brasor. Alltså att man lägger dom stora vedträna i botten och sedan mindre bitar ovanpå. Sedan startar jag elden ovanpå alttihop. Man får jobba lite för att få igång den ordentligt men sedan sköter den sig själv i flera timmar. Det är bra när man vill sova med elden och inte vill att den slocknar efter en kvart. Däremot så höll den ju inte hela natten så jag vaknade ungefär varannan timme och fick slänga på mer.

Såhär ser en upp- och nedvänd eld ut. Tjockaste klabbarna nederst och tunnare uppåt. Egentligen hade jag nog velat ha ett par lager till men det fick inte plats.

Dag 6: Början på slutet

Tisdag 21/3

Sträcka: rastplats vid Lilla Tväggelåten - rastplats vid Södra Holmsjön

Distans: 35 km

Jag hade sovit fårhållandevis bra under natten men jag var ändå trött och seg på morgonen. Kanske just för att jag sovit bra och dagen igår var ganska lång. Men idag hade jag inte lika bråttom så jag tog det lugnt och fixade mina morgonbestyr framför brasan. Den hade nästan slocknat en gång under natten då det började snöa. Men jag vaknade och slängde på ordentligt med ved så den tog sig igen.

Det var ganska blött i marken när jag gick men inte värre än att jag kunde ta mig fram i bra fart. Efter några timmar kom jag fram till Sixtorp. Där fanns ett café som hette Ugglan. Det såg inte öppet ut men det lyste en lampa. Jag knackade på och en målare öppnade. Han sa att det var stängt men att jag kunde ju alltid äta min lunch där. Jag undrar vem av oss som blev gladast över lite sällskap? Han babblade på konstant i en timme typ. Han hade jobbat på det där huset i nästan ett år och det verkade inte som om han hade haft så mycket kollegor. Han var nog trött på att vara ensam i Sixtorp där det för övrigt knappt verkade finnas en själ.

På dom blötaste ställena såsom över myrar och liknande fanns spänger att gå på. Det är skönt för att man slipper bli så blöt men det är vanskligt eftersom dom kan vara riktigt hala. Gå försiktigt alltså.

När lunchen var avklarad så bar det iväg ut på leden igen. Det är alltid lika skönt att komma iväg även om det kan vara jobbigt i kroppen. Återigen kom jag fram till ett vindskydd med eldstad som skulle ge mig bra värme under natten. Det låg vid Södra Holmsjön och hade ett bra vedförråd även om det låg cirka 75 meter ifrån uppe vid grusvägen. Jag fick bära en del men det var det värt visste jag när natten kom. Det började närma sig slutet på vandringen och jag började få lite hemlängtan men samtidigt så är utelivet så härligt att jag egentligen aldrig vill att det ska ta slut.

Jag åt min frystorkade maträtt till middag och avslutade med dagens stora Snickers. Sedan somnade jag gott.

Dag 7: Var fan är vindskyddet!?!?

Onsdag 22/3

Sträcka: rastplats vid Södra Holmsjön - rastplats vid Kråksjön

Distans: 37 km

Vädret var som vanligt med mig på den här turen. Även om det varit bitvis kallt så kan jag inte klaga på att det regnat för mycket. Det hade kommit några droppar under ett par nätter och sedan snön som jag hade efter Mogetorp. Men i övrigt så var det perfekt. Inga mygg heller :-)

Jag var fortsatt ganska trött i benen men inte värre än att jag kunde hålla marschtempot och tillryggalägga ca 4-6 kilometer per timme beroende på terrängen. Den här etappen skulle komma att bli den tråkigaste då det var mycket grusvägar att gå på och en del kalhyggen att vila ögonen på. Det är ju liksom ingen som blir glad av kalhyggen mer än möjligtvis markägaren som sålt skogen och ser pengarna på kontot. Kanske någon insnöad biolog också som hittar några nya exemplar av en skalbagge eller liknande.

Grusväg och kalhyggen....

Att gå på grusväg känns hårt och obehagligt med kängor och ryggsäck. Det känns också som att det går långsamt fast det egentligen går fortare. Efter några timmar kommer jag fram till Ramundeboda. Det ligger vid en stor väg och är en rastplats för bilister med en sliten vägkrog. Jag stövlade in där och lyckades få tag på en spenatlasagne, lite sallad och en rumstempererad öl. Inte i närheten av lika god mat som i Ånnaboda men å andra sidan hade mina krav sjunkit några pinnhål i takt med att jag blev tröttare och tröttare. Ramundeboda var någon form av gammalt kloster och det fanns en del lämningar där som var kul att se.

Lunch i Ramundeboda. Inte det mest kulinariska men det var en del kalorier i alla fall.

Efter lunchen var siktet inställt på dagens etappmål, Vindskyddet vid Kråksjön. På kartan skulle det ligga ganska nära vägen som passerade precis bredvid sjön. Lite tråkigt att det låg så nära vägen tänkte jag men det var inte mycket att göra åt. När jag väl kom fram dit så började klockan bli mycket om jag skulle hinna fixa ved innan mörkret. Problemet var bara att det inte fanns någon ved att fixa, än mindre något vindskydd att sova i. Det enda som fanns var en liten eldsstad uppe på en höjd med utsikt över sjön. Fan också, vad ska jag göra nu då?

Jag gjorde som varje modern människa gör idag: Loggar in på Facebook. Samtidigt som jag kollade ut en plats nedanför höjden mellan några stora klippblock som skulle passa som nattläger under bar himmel så skriver jag i Facebook-gruppen för Bergslagsleden och frågar var vindskyddet ligger. Jag får svar nästan direkt att det ligger några hundra meter längre fram. Skönt men också ett litet sting av besvikelse när jag inte fick testa min nyfunna lilla plätt i skydd för vinden mellan klippblocken. Jag hade ju i och för sig valet att stanna kvar där men tak över huvudet och en brasa är inte fel det heller. Jag kommer bort till ett stort och ganska nytt vindskydd. Det blåste en del och det fungerade som någon form av segel som fick in all vind som blåste runt ett varv och kylde ner mig. Inte optimalt men vinden avtog lite mot kvällen och jag bäddade ner mig med kläder och sovsäck framför brasan. Den kunde stått något närmare för värmens skulle men det var ok. I morgon var det sista dagen på leden. Skönt och vemodigt på samma gång.

Dag 8: Framme

Torsdag 23/3

Sträcka: rastplats vid Kråksjön - Stenkällegården

Distans: 36 km

Natten hade varit lite småkylig men nu var det sista dagen så det var inget att gnälla över. Jag vaknade ganska tidigt och låg och tittade på månen och solen som gick upp samtidigt. Det var lite lustigt. Det gick lätt att packa nu eftersom jag fått rutin på det hela och jag knappt hade någon mat kvar.

Soluppgång och månuppgång samtidigt. Månen är den lilla pricken ovanför brasan. Runt kl 5 på morgonen.

En kall start med frost blev det och jag hade motivation att komma fram nu så jag höll tempot uppe. Jag tog en paus vid Gråmon som är en gammal rastplats för munkar och kände historiens vingslag. Framme vid Tivedstorp åt jag lunch på en bänk i solen. Jag såg några människor längre bort. Gick vidare för mig själv och började dra ner lite på tempot för att suga ut det sista av min ensamhet och det fina vädret.

Paus vid Gråmon där munkar rastade på sin väg mot Vättern för flera hundra år sedan. Historiens vingslag grep tag i mig såpass att jag åt lite godis också.

För några dagar sedan hade jag gått igenom en av Sveriges 29 nationalparker, Garphyttan. Den präglades av blomsterängar och kulturhistora även om det inte var så mycket växtlighet såhär tidigt på året.

Nu kom jag in i den andra nationalparken som Bergslagsleden går igenom. Den mytomspunna Tiveden. Den här skogen har människor haft som hemvist och genomfartsled under många århundraden. Dom som bodde här var stråtrövare och fredlösa samt björn och varg. Inget av det finns längre där annat än undantagsvis. Dom som var tvungna att färdas genom Tiveden hade all anledning att vara rädda för både djur och rövare. Om man kunde så reste man i större sällskap för att få skydd av gruppens storlek. Tiveden är tänkt att bli en riktig gammal urskog så småningom. Tanken är alltså att inte gallra eller fälla någon skog i området för att vi ska få se hur riktig skog ser ut. Det finns i princip ingen riktig sådan skog kvar i Sverige. Mer eller mindre all skog du ser är odlad och omskött av markägare som har den ekonomiska vinningen för ögonen. Det är därför jag under min vandring gått förbi och över ett antal större eller mindre kalhyggen.

När Tiveden tog slut så hade jag bara några korta kilometer kvar innan jag kom fram till målet vid Stenkällegården. Jag hade gott om tid så jag gjorde mig ingen brådska. Tog flera pauser och bara lyssnade på tystnaden (och min tinnitus :-)) medan jag bävade lite inför att komma tillbaka till civilisationen. Men till slut var jag ändå framme. Det kändes skönt att äntligen kunna ta av kängorna och inte behöva ta på dom igen i morgon. Nåja det var ju nästan sant eftersom jag ändå behövde ta mig 2 kilometer till bussen ute vid stora vägen i morgon, men ändå.

FRAMMMEEEEEEE!!!!!!!

Jag pratade lite med kvinnan i recpetionen och fick tag på läsk och chips. Installerade mig på rummet och gick sedan och duschade. Satte på mig samma kläder igen eftersom jag inte hade något rent. Låg i sängen hela eftermiddagen och kvällen och bara vilade och kollade på telefonen. Såhär lite har jag nog inte använt min telefon sedan jag skaffade min första tegelsten för cirka 17 år sedan. Jag hade ringt hem till Sara varje kväll men det var bara ett kort samtal och så kollade jag en liten stund på Facebook. I övrigt har telefonen varit avständ både för att jag ville slippa ha den på men också för att jag inte hade obegränsat med batteri. Elektronisk detox helt enkelt. Skönt och bra för själen tror jag.

Resan hem gick med Skaraborgaren. Det var smidigt och den kom i tid och tog mig hela vägen till Stockholms Central. När jag kom hem hade Sara fixat tacos och chokladpudding. Nu var jag i himmelriket på riktigt.

Det här var den första turen jag gick då jag faktiskt på riktigt försökt att packa lite lättare. Fortfarande utan att vara någon extrem lättpackare. När jag startade så vägde ryggsäcken ca 18 kg inkl. mat för 8 dagar och 1 liter vatten. Sista dagen så vägde den drygt 10 kg inkl. lite vatten.

Jag hade lämnat tältet hemma men hade sovsäck och liggunderlag.

Mina kläder bestod av:

Strumpor 3 par

Kalsonger 2 par

Långkalsonger 1 par

Regnbyxor 1 par

Regnjacka 1 st

Mössa 2 st

Vantar 3 par (olika tjocka)

Underställ 2 st

Fleecetröja tunn 1 st

Dunväst 1 st

Regnponcho (som aldrig användes men hade varit guld om det regnat) 1 st

Totalt vägde kläderna i ryggsäcken 2,3 kg

Sedan hade jag ju kläderna på kroppen också i form av byxor, ylletröja och kängor.

Alltihop lyckades jag få ner i en 33-litersryggsäck som väger 894 gram. En Osprey Talon som hade en rejäl töjbar ficka utanpå. Utan den hade jag nog behövt en storlek större ryggsäck.

Jag hade köpt alla kartor som behövdes för leden. Det var terrängkartan nummer 628, 616, 615, 602, 601, 590 och 578. Jag har för mig att hela bunten gick på en dryg 1000-lapp. För att hitta så behövdes egentligen inga kartor men för att veta var jag befann mig var det skönt. Hela Bergslagsleden är mycket bra uppmärkt. Jag konstaterade att om man har gått 200 meter och fortfarande inte ser någon orange markering så har man gått för långt. Då är det bara att gå tillbaka och börja om. Det gällde för alla 280 kilometer. Såhär bra önskar jag att även Sörmlandsleden och Roslagsleden var ordnade. Kanske får bli några mejl till kommunerna runt om.

I dom norra och mittersta delarna av leden fanns vatten mer eller mindre överallt men i dom södra delarna var det lite glesare. Ska jag gå senare under året så kommer jag nog att bära med mig lite mer vatten.

På det stora hela är jag mycket nöjd med Bergslagsleden och även min egen insats. Jag låg lite efter planen i början på grund av all snö och is men hämtade igen det senare. Jag kommer att återkomma till Bergslagsleden men vi får se när det blir. Nu bär det av mot Spanien för att ge mig på Camino Frances - 800 kilometer genom hela norra Spanien med målet i Santiago de Compostela. Lättare ryggsäck och löparutrustningen på. Det kommer vara fruktansvärt jobbigt men jag hoppas också att det blir en grym upplevelse. En sak som är säker är att att det inte kommer vara lika ensamt som Bergslagsleden. Det är väl ett par hundratusen personer varje år som går den här leden. Dom flesta under sommaren som tur är så jag kanske inte behöver trängas på alla vandrarhem.

Vandringens bästa: Att vara ensam så länge.

/Jonathan

Väl uppmärkt led.

Underbara kalhyggen.

En hackspettsbuffé.

Bitvis var stigen mycket lättvandrad.

En ormvråk.

Tallhedar är fina.

En kylslagen morgon med ett antal minusgrader.

Mysig och trevlig kille den där Gustav.

Lättare sagt än gjort för somliga.

Sveriges äldsta järnväg. Kommer inte ihåg exakt var den ligger nu bara.

En del av Garphyttans nationalpark.

Jag lagade ingen mat på köket utan värmde bara vatten till mina färdiga rätter.

"Riv ej björkens vita hud" sade Karl-Erik Forslund 1915. Jag hoppas att den som rev den här nävern var i riktig nöd för att kunna ursäkta detta beteende.

Ibland var det väldigt spännande att gå på spängerna.

Fina skogar.

En av många rullstensåsar.

Målet vid Stenkällegården.