I DET FRIA

Resdag

Sträcka: Sahagún - Talarn 

 

Sov dåligt inatt. På en del vandrarhem har dom någon sorts gummiöverdrag på madrasserna och kuddarna. Det är för att förhindra spridning av bed bugs. Det är ju bra men jag tycker det är ganska obekvämt. Man ligger ju i sin sovsäck och jag brukar ta en t-shirt som örngott men det blir ändå inte riktigt som hemma. Eller inte alls som hemma faktiskt. Men man vandrar ju inte här för dom sköna sängarna direkt. Jag tycker det är fantastiskt att detta system med billiga sovsalar för vandrare finns. 

 

För mellan 50-100 kr får du en säng och tillgång till dusch, toalett och ibland ett kök. Vissa ställen är riktigt nya och fräscha. Andra kan vara inhysta i en gammal kyrka eller annan byggnad som är flera hundra år gammal. Kanske inte lika fräscht men det ger istället en annan känsla. 

 

När jag vaknade åt jag frukost tillsammans med Jürgen och Katarina från Tyskland och Kirstie från Australien. Jürgen skulle vidare på cykel men dom andra två hade avbrutit sina vandringar p.g.a. skador och väntade på tåget precis som jag. Vid kl 9 fick vi inte vara kvar på vandrarhemmet längre så jag begav mig ut på byn. Fikade lite och kollade på påsk-processionen som gick genom centrum. Det skulle bäras kors, stora statyer som krävde uppåt 16 personer för att lyfta och naturligtvis spelas lite musik. Andra spanjorer tog tillfället i akt att kunna supa till ordentligt istället. Redan vid 11-tiden satt dom och sluddrade på uteserveringarna. Som en vanlig sommardag i Stockholm helt enkelt. 

 

Men jag såg inte en enda påskkärring, målat ägg, fjädrar, bärkassar med lösgodis eller påskris. Spanjorerna har heller inte fattat att det är gult som är påskens färg. Dom körde svart och lila. För att inte tala om sillen som definitivt lös med sin frånvaro. Det verkar nästan som om antingen vi i Sverige eller spanjorerna har fått påsken om bakfoten. Vad är egentligen rätt? Jag kräver svar!! Antingen får vi bära kors och se sorgsna ut eller så får dom börja åka till blåkulla och klä ut sig till tanter. Vi kan ju inte hålla på med olika saker och sedan kalla det för samma. Det vore ju som om både Kim Jong Un, Donald Trump och Stefan Löfvén kallar det dom håller på med för politik. Helknasigt ju. 

 

Ett par timmar senare träffade jag Katarina och Kirstie igen. Vi satte oss på ett café medan vi väntade. Kirstie försökte övertyga oss om att hon minsann nästan aldrig ser några spindlar eller ormar där hemma. Hon rekommenderade starkt att vi borde åka till Australien. Jag är fortfarande skeptisk. Alla vet ju att dom där krypen och reptilerna attackerar i samma sekund som man kliver av planet. Och dom är garanterat dödliga hela bunten. 

 

Tåget har idag tagit mig utan missöden till Lleida där Henrik hämtade mig med bil. Vi åkte sedan norrut till en liten stad som heter Talarn. Här har dom upprättat basläger och vi kommer klättra varenda led som finns i närheten oavsett svårighetsgrad. Jag har ju i och för sig inte klättrat i princip någonting på två år men hur svårt kan det vara. Det ska tydligen finnas fina löparstigar häromkring också. Får se när mina fötter är redo för det. 

 

Dagens bästa: Den stora och goda falafeltallriken när jag kom fram med tåget. Känns som om det är första gången jag blir riktigt mätt sedan jag kom hit.

 

/Jonathan