I DET FRIA

Sträcka: Nikkaluokta - Abisko

Distans: 107 km

Väder: Mestadels molningt men även lite sol och lite regn

Temperatur: 8-20 grader skulle jag gissa på

 

På fredagen tog jag bussen från Abisko till Kiruna. På bussen satt även Daniel som bor i Björkliden. När vi kom till Kiruna mötte vi Erik och gick för att inmundiga en stärkande pizza. Vad annars skulle vi ladda med inför loppet? Regnet fullkomligt öste ner. Det rann stora floder på gatorna. 

 

 

På pizzerian mötte vi ytterligare en löpare som skulle vara med på loppet. Tillsammans vadade vi till bussen. Packade in oss med alla vandrare och ytterligare några löpare på bussen mot Nikkaluokta. Normalt sett är det en ganska fin tur ut i fjällvärlden. Men den här gången såg vi ingenting eftersom det regnade så mycket. 

 

Väl framme så satte jag upp mitt tält så fort det bara gick i regnet. I anmälningsavgiften till loppet så ingår boende i stuga första natten och även natten till söndagen när man kommer i mål. Men jag tycker att jag sover bättre i tält än i en liten varm stuga med några andra. Därför valde jag tält. 

 

Swedish Alpine Ultra är det trevligaste lopp jag känner till. Det brukar vara runt 40-50 startande varje år vilket är maxantalet eftersom arrangören Roland inte har tillstånd för fler. Det är även en begränsning i Nikkaluokta eftersom dom inte har fler än runt 45 sängplatser. I och med att jag valde tält kunde ytterliare en person få plats på loppet. I år kom 38 st till start efter ett par sena avhopp. 

 

På fredag kväll så hade vi sedvanligt möte inför loppet i kapellet. Färska rapporter om banan och snöläget runt Tjäkjtapasset som alltid är det stora orosmomentet på loppet. Det kan vara riktigt mycket snö kvar ibland och då vill man gärna vara lite mentalt förberedd på det i alla fall. Det lät nu som att det skulle vara en del snö men inte lika mycket som när jag sprang för två år sedan. Då hade vi ungefär 8 km av snö blandat med issörja som gjorde att inte bara fötterna utan hela underbenen domnade bort. 

 

Efter mötet var det middag i restaurangen. Jag och Daniel hade däremot ordnat egen middag eftersom vi av erfarenhet vet att deras vegetariska utbud är väldigt dåligt. När vi ätit klart gick vi dock till restaurangen och snackade lite med dom andra. Det är också en kul grej med det här loppet att man kan prata med i princip alla deltagare. Det är ju liksom inte så många. Försök hinna med att prata med alla deltagare på Stockholm marathon kvällen innan. 

 

Senare på kvällen tog jag en kort bastu och gick sedan och lade mig. Sov ändå ganska dåligt men det hade inte med själva tältet att göra. Jag tror jag var lite nervös inför loppet bara. Ville verkligen göra ett bra resultat den här gången och kände att jag hade kapaciteten. Jag hade visserligen vilat från löpningen nästan en månad sedan förra loppet vid Höga Kusten på grund av en överansträngd muskel i höger skinka. Men det kändes ändå bra. 

 

På lördag morgon satsade jag på min vanliga taktik att äta så mycket jag bara orkar eftersom jag vet att jag blir hungrig några timmar in på loppet. Det är också bra då det hjälper mig att hålla nere farten i början. Med full mage orkar jag inte springa så fort. Vi samlades vid starten strax innan kl 8 och tog en gruppbild. Sedan räknade Roland ner och vi stack iväg. Som vanligt på ultralopp går det i slow motion för dom flesta av oss. 

 

Planen var att jag och Daniel skulle hänga ihop så länge det kändes bra. Erik skulle köra sitt eget race men började med att hänga på oss då han tyckte det var ett lagom tempo i början. Han hade aldrig sprungit så här långt innan och visste inte riktigt vad som var lagom för honom. 

 

 

Jag märker att Daniel drar på rätt snabbt. För Erik, som alltid är löpstark, var det inga problem att hänga på. För mig som inte är riktigt lika bra löpare och dessutom hade magen full med frukost var det lite jobbigare. Inte något värstingtempo men ändå lite för snabbt för mig om jag skulle tänka på fortsättningen. Frågade Daniel några gånger hur han tänkte och han grymtade något om att det var ju ganska snabbt och att han mådde rätt illa. Men ändå sänkte han inte farten. Inte jag heller och Erik han bara skuttade på som om inget konstigt var på gång. 

 

När vi närmade oss Kebnekaise fjällstation efter 19 km så misstänkte jag att jag druckit för lite. Det var ganska varmt och jag svettades en hel del. Men jag hade ju både ätit och druckit så mycket till frukost så jag tänkte att det kanske inte var så konstigt att jag inte orkade dricka nu. Daniel började klaga lite mer över att han mådde dåligt men vi körde på alla tre. Erik funderade på att öka tempot lite men vågade inte riktigt så han körde vidare med oss. 

 

Ett par kilometer efter fjällstationen så säger Daniel att han behöver sänka tempot och att vi ska köra på. Fan tänker jag och undrar om jag ska vänta på honom. Men det är ingen idé eftersom han nästan stannar. Jag själv börjar må mer illa och inser att vätskebristen är ett faktum. Fan tänker jag igen. Hur kan jag vara så klantig? Det var ju samma sak på förra loppet. Jag kan ju alltid förbanna Daniel som höll för hög fart fram till Keb men det är ju mitt eget fel att jag följde med i den farten. Erik är pigg och glad. Han funderar på att öka igen medan vi tuggar vidare mot Singi. Men han väljer att stanna vid min sida ett tag till. 

 

Illamåendet tilltar för varje kilometer och helt plötsligt står jag där och hulkar ungefär tre kilometer från Singi. Jag hade försökt att inte kräkas eftersom jag då förlorar värdefull vätska. Konstig reaktion av kroppen egentligen att kräkas när den har vätskebrist. Det är ju ganska kontraproduktivt. Men det är inte mycket att göra. Bara att börja om. Jag äter en salttablett och dricker vatten i små klunkar. Många men små. Får gå en hel del. Erik är pigg och säger att han kommer öka efter Singi. Helt rätt tycker jag. Han är stark och det är lika bra att han ser vad han kan göra. Det hade varit kul att köra tillsammans men i slutändan så är man alltid ensam på en ultra även om man springer bredvid någon.

 

Jag hittar in på dasset i Singi. När jag kommer ut så är även Christian där. Samma Christian som jag var på Gran Canaria med i februari. Han mår inte heller något vidare men kämpar på så gott han kan. Jag drar ifrån honom och en annan kille och kör mitt eget race. Får i mig vatten och en del energi. Men farten är markant lägre än i början av loppet. Inte mycket att göra åt. Med vätskebrist kan jag inte springa fort och samtidigt återställa vätskebalansen. Ska jag komma i mål på någon form av hygglig tid så måste jag lösa vattenfrågan först. 

 

 

Vid Sälka, 12 km efter Singi, börjar det faktiskt ordna upp sig. Jag känner mig ganska stark och är redo att ta mig an Tjäktjapasset. Det är Kungsledens högsta punkt och egentligen den enda backen på hela loppet. Jag tror det är runt 200 höjdmeter. Det är ju såklart backar på många ställen under loppet. Vi är ju ändå i fjällen. Men det är inga riktiga stigningar utan bara små kullar upp och ner hela tiden. Jag ser att det är en del snö bort mot passet men det är lite svårt att avgöra om jag kommer behöva gå på den eller om jag kan sicksacka mig mellan snöfälten. 

 

När jag väl är framme vid backen upp mot passet konstaterar jag att jag nästan inte behövt gå på någon snö alls. Det blir lite i backen upp och när jag väl är uppe så tar jag en kort paus i vindskyddet på toppen. Mest för att det är lite skönt och jag inser att jag behöver ta det lite lugnt fortfarande på grund av vätskebristen. Det är ett par andra löpare och vandrare där men jag dröjer mig inte kvar mer än ett par minuter. 

 

 

Sedan följer det klart bästa partiet på hela loppet. Det är rätt mycket snö kvar på andra sidan men det här året så bär den nästan hela vägen till skillnad från vad den gjorde för två år sedan då jag höll på att frysa benen av mig i issörjan. Nu kan jag istället flyga nedför sluttningen eftersom jag inte ens behöver akta mig för att snubbla på stenar. Fort går det och jag springer om ett par löpare. När snön väl tar slut så blir det ganska lerigt. Jag är inte helt kompis med mina skor heller i den här terrängen. Dom har för dåligt grepp men jag har inga andra att springa i eftersom jag har ganska svårt att hitta storlekar. 

 

 

Jag trippar fram och försöker hålla mig på benen men rätt vad det är glider jag någon meter framåt och gör sedan ett halvt varv i luften innan jag landar med knäet rakt ner i leran. Tur tänker jag att det bara var lera men känner ändå att det var något hårt under. Drar upp knäet och ser ett skönt jack på ca 4 cm över knäskålen. Det är nog bara ett par millimeter djupt men blöder ganska friskt. Fullt med lera är det också. Ååååhh vad jobbigt. Jag har ju lite tejp med mig men orkar liksom inte hålla på. Så jag sprutar lite vatten i såret från min vattenflaska och låter det rinna. När jag sedan kommer ner till nästa jokk så tvättar jag ur det ordentligt så det inte ska finnas några smutsrester kvar. Inte mycket mer att göra än att köra på. Det gör inte ont och det forsar ju inte blod direkt. 

 

 

Vägen mellan Tjäktja och Alesjaure känns som om den aldrig tar slut. Det tycker jag varje gång jag är här. Man ser väldigt långt men kommer aldrig framåt. Jag springer om någon löpare och så är det någon som springer om mig också. Springer förbi en renhjord och en del vandrare som börjar göra kväll. Till slut är jag framme vid Alesjaurestugorna. Det är, vad jag vet, den största fjällstugan som finns i svenska fjällen borträknat dom stora fjällstationerna. Det här är som en liten by nästan men det finns inga vägar hit. Det är gå eller helikopter som gäller. Vill man bryta loppet så går det numera att göra här. Det är första året dom kör reguljära turer med helikopter till Alesjaure. Men så kul ska jag inte ha det. Däremot behöver jag en paus. Äter nötter, en bar, en vegokorv och lite lakritskarameller.

 

 

Bara runt 35 kilometer kvar nu. Men jag är helt slut. Det går väldigt långsamt och jag orkar nästan bara springa på spängerna. Blött är det också. Det räknar man ju med i fjällen men det är mer vatten än det brukar eftersom det regnat ymnigt dagarna innan. Det hade ju såklart kunnat regna nu också så jag ska ju egentligen inte klaga men jag är ju inte mer än människa. Just nu är det jobbigt att fötterna är blöta hela tiden. Sten i skorna har jag också. Det är ju ingen hejd på hur synd det är om mig. Och trött i benen. Och så hade jag velat ha några fler lakritskarameller men orkar inte ta upp dom ur ryggan igen. Ja ni hör ju vilka i-landsproblem. 

 

 

Jag ser ingen löpare varken framför mig eller bakom. Med mitt tempot är det ju ingen risk att jag kommer springa ifatt någon. Men jag tycker ändå det är konstigt att ingen mer kommer ifatt mig. Jag matar på längs med sjön Alesjaure. Det är väldigt fint där men den sjön tar ju aldrig slut. Efter att den aldrig tar slut så gör den det till slut ändå. Då kommer man ner i ett väldigt jobbigt parti. Det är en skråbacke som kallas Keron-backen. Den går lite på snedden och det är stenigt och jävligt. Den tar heller aldrig slut men när även den till slut gör det så kommer en kort väldigt brant backe på kanske 30 meter. Den är normalt inga problem även om jag brukar vara lite trött. Men den här gången med mina sargade ben så orkar jag knappt hålla emot. Ner kommer jag ju såklart men det är inte graciöst. 

 

Runt 15-17 kilometer kvar nu. Det är lite olika bud på hur långt det är och själv har jag aldrig mätt med gps-klocka så jag har ingen uppfattningen direkt. Just nu vill jag bara att det ska ta slut. För två år sedan körde jag och Daniel tillsammans och det här var vårt klart bästa parti. Vi sprang om ett antal personer och bara ökade för varje kilometer. Den här gången är jag ensam och väldigt sliten. Sliter upp dom där sista karamellerna och trycker in hela bunten i munnen. Käkar en bar och förbereder ett par BLOKS. Det brukar vara mitt raketbränske i slutet på loppen men jag betvivlar att jag kommer få ut någon extra kraft den här gången. 

 

Jag går så fort jag orkar och småjoggar korta partier. Men det går långsammare och långsammare. Jag har fortfarande inte sett någon sedan Alesjaure och undrar hur långsamt jag ska behöva gå för att någon ska komma ifatt mig. När jag kommer till campingplatsen 4 kilometer från målet så skickar jag sms till Sara om att jag är på väg så hon kan möta mig i målet. Men jag vet inte om det kommer fram eftersom mottagningen är sisådär. Skickar flera meddelanden med info om min snigelfart och beräknad ankomsttid. 

 

Jag misstänker att Erik kommit i mål och sagt till henne att jag mådde dåligt. Efter vad han vet kan jag ju lika gärna behövt gå långsamt hela vägen och kanske till och med stanna på några ställen. Så jag räknar inte med att Sara ska möta mig eftersom hon och Otto kanske blivit för trötta och gått och lagt sig. Men till slut svarar hon i alla fall att hon är vid målet. För mig går det bara långsammare ju närmre jag kommer. Den där spurten jag fick till på High Coast Ultra då jag körde som en galning i fem kilometer finns inte tillstymmelse till nu. Jag kvider och sniglar mig fram och till slut går jag genom portalen och svänger vänster för att komma under vägen. Sedan den korta backen upp mot stationen och in mellan husen. Där kommer Otto springandes mot mig och han och jag joggar tillsammans i mål. 

Där väntar Sara, Erik, Roland och ett gäng andra löpare som gått i mål. Bara några minuter efter mig kommer nästa löpare. Jag hade inte mycket marginal innan jag börjat tappa positioner alltså. Min tid blev 16:42:17 timmar. Cirka 25 minuter sämre än för två år sedan. Jag är inte alls nöjd även om tiden inte är något att skämmas för. Jag kom in på en 15:e plats av 38 startande och det är väl helt ok med tanke på hur det har känts under loppet. 

 

Jag står upp ett par minuter och snackar med folk men inser att jag måste sätta mig ner innan jag trillar omkull. Jag går in i receptionen och kraschar i en fåtölj medan Sara hämtar banan, chips och cola. Erik hade kommit in strax under 15 timmar vilket han var nöjd med och Daniel kom bara 10 minuter efter mig. Han var inte lika nöjd men var väl ändå glad att ha tagit sig i mål. 

Jag är totalt förstörd. Fattar inte hur jag kunnat bli såhär trött på ett lopp jag kört två gånger tidigare och nu har jag dessutom haft bättre förutsättningar men ändå fått en sämre tid. Inte mycket att göra åt men det är väldigt irriterande. Jag gissar ändå att det är vätskebristen som förstört det mest men jag undrar ändå hur jag kunnat bli så pass trött i benen. Det borde ju vara tvärtom när jag var tvungen att sänka farten. Benen borde ju hålla sig pigga längre. 

Haltar så småningon mot vårt rum och tar en dusch. Sara tvättar fötterna på mig eftersom jag inte kommer ner dit. Dråsar i säng och sover som en stock. Morgonen efter är det prisutdelning och vann det gjorde bröderna Jonas och Tobias Johansson på rekordtiden 11:52:35 timmar. Vad vi vet är det den snabbaste tiden som någon gjort sträckan på. En tid jag aldrig kommer vara i närheten av. 

Efter prisutdelningen går vi och äter frukost. Abiskos frukostbuffé är grym. Men jag har lite svårt att äta även fast jag behöver. Det blir ett gäng mackor vilket är det jag är sugen på för stunden. Vi snackar om loppet och våra upplevelser samt andras prestationer. Det finns mycket att nämna men en jag tycker är värd att nämna här är Sten Orsvärn. En av Sveriges mest rutinerade långlöpare. Han brukar vara med och tampas om segern i detta lopp och även i en del andra. Den här gången ville han däremot testa vad som händer när han springer hela loppet utan att äta något. Det enda han konsumerade under loppet var vatten direkt ur fjälljokkarna. Gissningsvis skulle det blir lite småjobbigt men frågan är hur jobbigt och när det skulle slå till. 

Om jag förstod det hela rätt så höll han hygglig fart ungefär till Tjäktjapasset. Sedan gick det långsammare och han landade i Abisko på 15:16 timmar. Fortfarande 1,5 timmar bättre än mig men för honom ett klart långsammare lopp än om han hade ätit. Tydligen var han irriterad för att så få sprang om honom när han tyckte att han var så långsam. Ungefär som jag själv kände då. Kul att han testade tycker jag. Då slipper jag själv. 

 

Dagen efter loppet linkade jag mest runt på fjällstationen och hälsade av Erik och dom andra som åkte hem. Skjutsade hem Daniel till Björkliden och så sov jag en del på rummet. Jag och Sara åkte iväg till Riksgränsen och köpte lite mat mot kvällen. Det var en rätt seg dag och jag var betydligt tröttare i både huvudet och kroppen än jag normalt skulle varit efter detta lopp. Trist men det är bara att ta nya tag. Man kan inte vara på topp jämt. 

Loppets bästa: Att flyga utför snösluttningarna efter Tjäktjapasset. Det var helt klart höjdpunkten på loppet. 

/Jonathan