DAG 160-162: SÖRMLANDS ULTRAMARATHON
Sträcka: Björkhagen - Rudan
Distans: 50 km
Väder: Mulet och kyligt
I fredags var det shoppingdag igen. Börjar bli en ful ovana det här. Men vi hade några saker att komplettera med så att vi är rustade mot sol och alla andra hemskheter som kan överaska oss på Bali. Och så packade vi nästan färdigt. Väldigt skönt att packa i tid. Jag laddade även ordentligt med mat och lite chips för att vara redo för Sörmlands Ultra på lördagen.
Jag vaknade pigg och kry på lördag morgon. Hade känt mig lite smårasslig i halsen på fredagen men det verkade ha försvunnit nu. Perfekt läge för ett nytt personligt rekord alltså. Jag kände mig laddad. Jag och Sara åkte iväg till Björkhagen och träffade Erik, Brian, Micke och Maja. Micke, Maja och Sara skulle åka runt längs med banan och langa vatten och heja. Jag, Erik och Brian skulle kämpa oss till fots längs stigarna på sörmlandsleden.
Innan start är alla än så länge glada och nöjda. (Från vänster: Erik, Brian och jag.)
Redan innan hade jag och Brian bestämt att vi skulle springa tillsammans så länge det kändes bra. Erik brukar vara lite snabbare så honom var det ingen idé att försöka teama ihop sig med. Starten går och vi lunkar iväg. Ingen mening med att stressa under ett ultralopp. Men jag och Brian hade ändå bestämt oss för att lägga oss på ca 5:20 min/km för att ha en möjlighet att komma i mål på 4:29 h. Efter ca 6 km säger Brian till mig att jag kan köra på om jag vill. Jag är snabbare än honom idag så jag kör på i mitt eget tempo. Inte mycket snabbare, men snabbare än honom.
Snart dags för start. Runt 250 startande i år. Om du funderar på att genomföra ett ultralopp någon gång så är SUM perfekt att starta med. Lagom långt och lagom hårt samt flera vätskekontroller. 
Först ledarcyklister and then off we go!
Fullt ös från start för de som slåss om förstaplatsen. Nummer 194 slog banrekordet och kom in på tiden 3:10 h. Det är snabbt.
Något trångt efter första kurvan men det tunnade snabbt ut. Långa perioder under loppet sprang jag ensam utan att se någon.
Vid 7 kilometer känns det lätt och fint och jag får min första påfyllning av vattenflaskan. Eftersom jag visste att jag hade möjlighet att fylla så tog jag bara en liten 2,7 dl-flaska. Hör att Erik ligger 2 minuter före mig men har inga planer på att ta upp jakten på honom. Det hade varit självmord för benen. Så jag tuggar på i mitt eget tempo.
Första vätskepåfyllningen efter 7 km hos mitt eget supportcrew.
Efter första riktiga vätskekontrollen vid 17 km så snubblar jag och stupar rakt ner i marken utan att hinna ta emot mig. Det brukar vara ett tecken på att man börjar bli lite trött. Jag sänker tempot något och tänker att jag inte får stirra mig blind på att komma in på 4;29. Det räcker med att slå mitt tidigare rekord på 4:41 så kan jag vara nöjd.
Vid 24 km kommer en brant och ganska lång backe. Den får jag gå uppför trots att det känts ganska bra på backpassen jag kört senaste tiden. Nåja, efter uppför kommer ju nedför tänker jag. Där kan jag ta igen tid. Men jag börjar även få lite ont i ryggen. Jag var nära att få ryggskott för att par dagar sedan men klarade mig med lite ömhet i ryggslutet. Men nu när jag springer, och särskilt partierna med asfalt, så börjar det kännas igen. Det resulterar i att mitt löpsteg inte blir sådär graciöst som det annars alltid är. Jag mer stampar ner fötterna i marken vilket gör att belastningen på knä och höft blir avsevärt mycket större. Jag har inte så mycket alternativ. Antingen kör jag vidare eller så bryter jag loppet. Men jag ska nog behöva må betydligt sämre för att bryta ett lopp. Så det är bara att köra på och försöka smyga fram så gott det går.
Vid 29 km står mitt supportcrew igen. Dom skrattar lite när dom ser mig komma utan spänst i steget. Uppmuntrar mig genom att säga att det nu bara är några kilometer asfalt framför mig. Åhh vad skönt. Ger mig fan på att springa hela asfalten och sedan gå lite när jag kommer till skogen igen. Sagt och gjort, jag springer hela vägen men det går inte fort. Sedan unnar jag mig lite promenad ett par hundra meter innan det är dags att trippa på igen.
Andra vätskepåfyllningen efter 29 km hos hejarklacken.
Trött och med tunga ben tar jag mig vidare.
Vid Tyresta by står Sara och hennes kompis Anna som nu anslutit till supporten. Dom hejar och det känns ju alltid lite bra men löpningen ser värre och värre ut. Dom klafsiga stegen börjar ta ut sin rätt. Efter Tyresta by så blir det mer gång och löpning blandat. Runt 15 km kvar och jag snubblar till flera gånger på bara ett par hundra meter. Jag håller mig visserligen på benen men det är oerhört frustrerande. Börjar även bli omsprungen av folk och tittar på min hastighet på löparklockan. Nu håller jag runt 7-9 min/km vilket inte är särskilt imponerande för mig. Inte ens i skogen.
Jag inser att det här inte handlar om tid längre utan om överlevnad. Det är ett av dom kortare ultraloppen jag kört men det är nog ett av dom jobbigaste. Det var ju inte såhär jag hade fantiserat det hela. Jag skulle ju gå ut starkt på 110 % och sedan öka. Vid 42,2 km finns en kontroll och där bjuder dom på chips och cola. Hade jag inte frusit och vetat att det fanns ett gäng som väntade på mig vid målet hade jag nog stannat där och ätit mig mätt :-) Blev lite besviken då Sten Orsvärn den gamle ultraräven hade lovat mig glögg i den här kontrollen. Men han lös med sin frånvaro. Chips och cola fick duga och senare fick jag höra att han varit där hela tiden förutom just när jag gled förbi då han hade ärende på annat ställe. Så han är väl förlåten för den här gången.
Bara att nöta på. När man närmar sig mål så syns målområdet men det är en liten luring. Först ska vi nämligen ut på en liten sväng till på drygt 2 km. Jag visste ju om det sedan tidigare så mig gjorde det inget. Sara, Anna och Maja stod där och hejade och skrattade lite åt mig. Välförtjänt eftersom jag nog vaggade fram mer än sprang. Fick lite krafter på slutet och kunde ändå ta mig springandes i mål. Jag är ingen kortspurtare utan brukar avsluta mina lopp med en rejäl tempohöjning dom sista 3-5 kilometerna. Där har jag vid flera tillfällen plockat många placeringar på tidigare lopp. Den här gången var det jag som var den där som blev passerad. Men prestigen hade jag ju släppt för länge sedan i skogen så det gjorde inte så mycket.
Äntligen i mål!
Jag lyckas i alla fall öka något sista 50 meterna och får medaljer, gratulationer och en t-shirt i mål. Ett till lopp genomfört och även dom här loppen ska ju göras. Det gäller att lida lite ibland för att kunna göra bra och sköna lopp också. I mål fanns Erik som kom i mål på 4:21 h vilket är något långsammare än hans tidigare rekord. Även Brian fanns där men han hade brutit loppet vid 33,5 km då han inte alls kände sig frisk. Tråkigt men så är det ju ibland.
Som jag ser det så höll inte min plan på grund av att jag gick ut något för hårt i början. Och eftersom ryggen strulade lite så blev löpsteget så dåligt att jag blev för trött för tidigt. Att klara det på 4:29 var ett långskott och hade kanske kunnat hålla. Vissa lopp är det värt att ta det riktigt lugnt i början för att verkligen veta att jag kommer i mål. T ex Swedish Alpine Ultra som är 107 km i fjällen där det inte finns några kontroller och ingen möjlighet att bryta och få skjuts till målet. Blir jag utmattad eller skadad där så är det bara att lägga in sig på en fjällstuga och vänta på bättre tider. Eller lopp som är viktiga för att få kvalpoäng till något annat lopp kan också vara värda att ta det lugnt och verkligen satsa på att komma i mål istället för att få en bra tid.
Men SUM är ett lopp som är kul och som det inte gör något om det går åt helsefyr på. Den här gången gick det inte. Sluttiden blev 5:11 h vilket jag ändå tycker är ok med tanke på hur mycket jag gick och sprang långsamt.
Idag söndag har jag varit lite småseg i benen och väldigt trött. Men jag har varit i Nacka och gått på möte. Jag är ju ledig från jobbet fram till augusti men det var ändå ett intressant utvecklingsmöte för Sportju-jutsun som jag inte ville missa nu när jag ändå hade chansen innan vi åker till Bali i morgon. Kul att träffa lite gamla kompisar igen.
Periodens bästa: Orka ta mig i mål på Sörmlands Ultra och den härliga hejaklacken.
/Jonathan
skriven
Mäkta imponerad!
/John